.

Jisses vad jag är usel på allt som är konstruktivt. Mamma säger att jag är lat, jag säger att jag bara inte har lust att göra saker. Jag har helt enkelt större lust att ligga i timmar och läsa bloggar, dricka vitamin wells (har 16 tomma flaskor på rummet) och pilla med pyssliga saker när jag får infall. Det känns så mycket bättre än att t.ex; plugga, städa, raka benen, vara trevlig, gå promenader, osv. Det resulterar dock i att min ångest läggs på en stor hög och jag tror att, för min egen psykiska hälsas skull, jag måste ta tag i lite studier trots allt. Snart så. Har skjutit upp det sedan 14.53 idag då jag somnade i min varma säng. Och här har jag suttit och sagt, vid varje hel och halvtimme.. "Nu börjar jag". Det går bara inte att börja plugga klockan 20.47. Då kan man lika gärna vänta en kvart, vilket ändå inte funkar.

Kom att tänka på att det imorgon är den 1a december, vilket är crazy. Framförallt med tanke på att jag inte alls räknat med julklappar, de hade jag helt glömt. Det känns så pinsamt på något sätt, att köpa fattiga presenter till sina föräldrar. För jag köper bara till dom, mina syskon har saker så det räcker och blir över. Jag hade velat kunna köpa jättedyra grejer-men nä.

Idag såg jag dessutom att ni faktiskt är fler än 15 som läser, ibland 20. Kan inte alla skriva ner sina 10 finaste ord så kan jag skriva ett inlägg om de finaste orden i världen. Jag kan börja:

Mina bästa ord utan inbördes ordning

1. Duntäcke
2. Snusa (inte snus utan typ snusa på en kudde eller i någons nacke)
3. Godis
4. Hjärta
5. Månljus
6. Smaragd
7. Snö
8. Vanlij
9. Sockervadd
10. Glitter

Det här kändes plötsligt jävligt tramsigt, som att jag tror jag är någon storbloggare. Men jag har bara så jävla tråkigt och bloggen är också tråkig. Snälla?

Varm Choklad med vispgrädde och Marschmellows. Värmeljus. Renbäddad säng. Vodka Lime. Tv-spels maraton med vänner. Göra spellistor på spotify. Duntäcken. Fjärilar i magen. Söta pojkar. Dansa en hel natt med fina vänner. När man bestämmer sig för att gå och lägga sig tidigt och somnar direkt. Regn-smatter mot fönsterrutorna. En kopp varm te och en bra bok. Skeda. Knastret ur högtalarna när man spelar lp-skivor. När man skriver "hej" på första raden på ett nytt blad i sin dagbok. När man hittar en liten klick blåbärssorbet (eller annan glass) i frysen. När man får en komplimang av någon som man tycker väldigt mycket om. Se mina vänner skratta och vara glada. Pannkakstårta. Barnfilmer. Överasskningar. Godnattpussar och godnattkramar. Julen. Brunbrända sommarben (med massor av blåmärken och skrapsår). Bulletproof. Interna skämt. Gåshud. Ledighet. Datorspelande i timmar. Stora vågor att kasta sig i. Matsäck. Kyssar. Lukten av blöt asfalt. Min familj. Att längta till saker. Skriva milslånga listor (önskelistor, pack-listor, att-göra-listor). Mina vänner.

Saker jag ser fram emot just nu:

• Lunchen imorgon (ska köpa Vitamin Wells)
• Luftslottet som sprängdes
• Festa till min favoritmusik
• Studiebidraget
• Lämna ut CV till diverse intressanta ställen
• Första advent
• Lussebak
• Julklappshandling
• Fikor
• Första lönen
• Asienbackpackningen (mest)
• Nyårsafton (som jag hoppas ska spenderas i samlad trupp)
• Få tillbaka min mac
• Köpa ett visst playstationspel och ett visst dataspel

sånt här gör man när man fått en lånedator av skolan som inte är min fina vita mac........................................

kul att färgerna inte blev pixliga och konstiga :)

Och så har jag då lyckats få halsfluss/swineflu och ligger som ett dött djur och har gjort det hela dagen. Man kan inte annat än att älska mitt immunförsvar.

Nä jag har inte dött, inte ännu. Det är mest min dator som gått sönder (igen). Förlåt att jag varit dålig på att skriva här, bortsett från att datorn har kraschat, så har jag mest skrivit i min "bok". Som jag förövrigt börjat tvivla rätt mycket på. Vem fan kommer vilja läsa det? Känns rätt onödigt egentligen, hela de här påhittet. Juste, kan passa på att berätta att jag är sjuk (igen) och jag måste undvika all kyla och all ansträngning i kyla. Nr1: det är vinter och jag cyklar alltid till skolan. Nr2: Jag vill tillbaka till isträningarna. Men nä.


Och därmed tackar jag för den här gången. Vi hörs så fort jag orkat fixa med min dator.

Även fast jag såg att han hade hittat någon annan och även fast han inte sagt ett knyst om det och även fast jag grät slut på alla tårar jag hade den natten, även fast jag inte sov en blund den natten och natten efter.. Även fast det gjorde mig så jävla besviken. Alla dom här faktorerna. Alla gånger jag drömt och hoppats. Även fast det kändes som att jag dog... Så mår jag bra som fan just nu. Jag bryr mig inte längre om honom, och jag tänker inte låta mig bry mig heller. Jag är bra här nere, jag behöver inte få en till som bara vill få en i säng. Det klarar jag mig så bra utan, och ärligt talat känns det som tusen stenar fallit från mina axlar och mitt bröst. Det känns så jävla bra. Så jävla bra känns det. Jag vill inte ha fler otrevliga människor i mitt liv. Så vet ni vad? Aldrig mer ska jag spilla en endaste droppe gråt på detta kapitlet för jag har redan rivit ut det ur min bok. Och vet ni vad jag ska göra nu? Nu ska jag ut och ragga som aldrig förr. Jag ska leva livet och jag ska leva det fullt ut. Och det borde alla vi singlar och olyckligt kära göra tillsammans. Starta en pakt, att vi aldrig mer ska ödsla tid på människor som inte ens är värda gruset under våra skor. Att vi aldrig mer ska ge dom plats i våra hjärnor och hjärtan. För det finns bara ett begränsat antal människor och minnen som får plats. Och inte fan ska vi låta dom ta upp dom platserna? Och med detta signar jag ut och fortsätter skriva i min bok.

att läsa att du klickat i "i ett förhållande" på facebook.
det var som om att allt tystnade och slocknade
och som att allt snurrade och jag mår illa.

Jag skulle nog inte kunna stå upp utan er. Ni är luften jag andas. Och med detta lägger jag mig under täcket och sover bort gråten. Vad vill ni föressten se/läsa i min bok? Ge mig tips så den inte blir rakt igenom olycklig.

Nu har jag börjat skriva en bok igen för ni inspirerade mig. Vi får se om den någon gång blir klar, och då, då kanske det är lönt att trycka upp den och om jag låter er läsa den och ni tycker det låter okej. Ja då kanske man kan skicka in den till något bokförlag. Men änsålänge är det bara ett 3 sidigt word-dokument.

Jag vet inte vad som hänt med mig. Jag lyssnar på Melissa Horn som besatt, sitter uppe hela nätterna och läser kärlekstexter, stirrar, tänker. Det är inte alls likt mig. Annorlunda tankar svävar omkring innuti mig, inte dom gamla vanliga tjock-tankarna och sånt där. Jag tänker på att det finns ungefär 6 miljarder människor på jorden och att jag är en av dom. Så liten och obetydlig ur ett stort perspektiv. Och detta känns nästan för kliché för att få skrivas. Så tramsigt. Självklart kommer jag också hitta någon ny som kommer få mig att dö av pirr och fjärilsvirrvarr i magen. Men sen tänker jag att det finns inget som garanterar det, bara en sak som folk säger åt en för att man inte ska ge upp och dö totalt. För man går redan på autopilot och då behöver man lite bränsle då och då så man inte stannar upp och dör. När jag är 20 år och tittar tillbaka på två år gamla inlägg kommer det synas så tydligt hur jag mådde när jag var 18 år och sorgsen och olyckligt kär igen. Men även om det gör så ont att jag inte kan andas vissa stunder, och även om min dagbok redan är helt söndergråten och nerkladdad. Så inser jag att detta inte är ett skit i jämförelse med hur det kan bli. Hur det kommer bli någon gång. För kärlek kommer alltid, oavsett vad ni säger, sluta olyckligt. Antingen dör man ifrån varandra, eller så lämnar man varandra.
Och nu börjar snart min rättskunskap. Så vi hörs.

”Man vill bli älskad, i brist därpå beundrad, i brist därpå fruktad, i brist därpå avskydd och föraktad. Man vill ingiva människorna någon slags känsla. Själen ryser inför tomrummet och vill kontakt till vad pris som helst.” Ur Doktor Glas, Hjalmar Söderberg

Idag ligger vi hemma i varma sängar under varma täcken och halvsover och drömmer och tänker. Och hoppas. Hoppet, det sista som lämnar oss, varför är det så? Kunde det inte varit det första som lämnade oss? Då hade världen haft färre besvikna själar, och besvikelse är nog den värsta känslan. Eller iallafall en utav alla andra jobbiga känslor som; olyckligt förälskad, ledsen, ensam, rädd.

Jag har aldrig trott på gud, aldrig någonsin. Tycker att religion är korkat och förvirrande och förstår mig inte på människor som ber, tror, offrar. Men man skyller gärna på gud, jag skyller gärna på att gud är ond när det händer saker. Och innerst inne tror jag alla ber till gud någon gång, ibland, när allt annat hopp försvunnit och man vet att allt är försent. Jag har bett till gud, egentligen för många gånger för att kunna säga att jag inte tror på det. Men det är så tramsigt, varför skulle det sitta en gigantisk varelse och styra våra handlingar? Om det mot all förmodan skulle vara så, ja då måste den där varelsen vara ond.

Idag ligger vi kvar i sängen fast vi egentligen borde vara skötsamma och leva våra liv och låta allt gå vidare, dag efter dag. Men det är ju så mycket mindre sorgligt att ligga kvar, med huvudet helt täckt av täcket, och drömma vidare. När drömmarna är tusen miljoner lyckligare och vackrare,
och när verkligheten är tusen miljoner olyckligare och sorgligare än drömmarna.
Det är då man tillåter sig själv att alltid sova, alltid drömma. Mest för att drömmarna inte är lika ångestfyllda.

Men när man väl vaknar, efter många intensiva och hopplösa försök i att somna om och fortsätta drömmen, så är allt tusen miljoner värre än vad det var innan man somnade och började drömma. Och jag orkar verkligen inte att verkligheten är värre än drömmarna, för det är ju meningen att verkligheten ska vara så bra att man aldrig vill sova.

Idag drar vi täcket över huvudet och hoppas för allt i världen (och ber till gud) att det inte är någon annan. Det kommer bli så jobbigt att klättra upp då. För då hade allt, exakt allt, hopp slocknat. Utom en liten liten liten strimma som är omöjlig att radera. Och det är den strimman som hela tiden drar en två steg tillbaka när man gått ett framåt. Idag drar vi täcket över huvudet och återgår till drömmar om pojkar och sommarnätter och undrar om kärlek är för dom starka som vågar och chansar eller för dom som är svaga och helt enkelt inte kan stå emot.

"Och jag kan inte skilja på om jag vill vinna dig
Och kan inte skilja på om jag vill vara med dig
Och jag kan inte skilja på om jag vill bli av med dig
Och jag kan inte skilja på om jag vill skada dig"

hej!

Jag undrar verkligen vad det är som gör dagar olika, vad är det som styr vilket humör man har. Tror det är drömmar. Drömde något sorgligt inatt med och vaknade med gråten i halsen. Jag kommer ihåg alla drömmar där du är med konstigt nog. Dom andra glömmer jag bort.
Det vore bra om malmö inte fanns. Då kanske jag hade bott i stockholm eller göteborg. Malmö är en jäkla skitstad där gubbarna petar på ens hår fast man inte sagt att dom får lov och dessutom är det för litet här.

Hör av dig oftare, hade blivit så glad.

1. trött på folk och grejer
2. vem fan fuckade pinkoden på min mobil så att jag nu måste ha nån puk-kod jag inte ens kan
3. i knew it
4. vi råkade snubbla in på golden vilket var mycket trevligt
5. någon skrek på mig när jag cyklade dit misstänker att jag kände den/det
6. mår jätteilla psykiskt och fysiskt
7. känner mig sorgsen