.

”Man vill bli älskad, i brist därpå beundrad, i brist därpå fruktad, i brist därpå avskydd och föraktad. Man vill ingiva människorna någon slags känsla. Själen ryser inför tomrummet och vill kontakt till vad pris som helst.” Ur Doktor Glas, Hjalmar Söderberg

Idag ligger vi hemma i varma sängar under varma täcken och halvsover och drömmer och tänker. Och hoppas. Hoppet, det sista som lämnar oss, varför är det så? Kunde det inte varit det första som lämnade oss? Då hade världen haft färre besvikna själar, och besvikelse är nog den värsta känslan. Eller iallafall en utav alla andra jobbiga känslor som; olyckligt förälskad, ledsen, ensam, rädd.

Jag har aldrig trott på gud, aldrig någonsin. Tycker att religion är korkat och förvirrande och förstår mig inte på människor som ber, tror, offrar. Men man skyller gärna på gud, jag skyller gärna på att gud är ond när det händer saker. Och innerst inne tror jag alla ber till gud någon gång, ibland, när allt annat hopp försvunnit och man vet att allt är försent. Jag har bett till gud, egentligen för många gånger för att kunna säga att jag inte tror på det. Men det är så tramsigt, varför skulle det sitta en gigantisk varelse och styra våra handlingar? Om det mot all förmodan skulle vara så, ja då måste den där varelsen vara ond.

Idag ligger vi kvar i sängen fast vi egentligen borde vara skötsamma och leva våra liv och låta allt gå vidare, dag efter dag. Men det är ju så mycket mindre sorgligt att ligga kvar, med huvudet helt täckt av täcket, och drömma vidare. När drömmarna är tusen miljoner lyckligare och vackrare,
och när verkligheten är tusen miljoner olyckligare och sorgligare än drömmarna.
Det är då man tillåter sig själv att alltid sova, alltid drömma. Mest för att drömmarna inte är lika ångestfyllda.

Men när man väl vaknar, efter många intensiva och hopplösa försök i att somna om och fortsätta drömmen, så är allt tusen miljoner värre än vad det var innan man somnade och började drömma. Och jag orkar verkligen inte att verkligheten är värre än drömmarna, för det är ju meningen att verkligheten ska vara så bra att man aldrig vill sova.

Idag drar vi täcket över huvudet och hoppas för allt i världen (och ber till gud) att det inte är någon annan. Det kommer bli så jobbigt att klättra upp då. För då hade allt, exakt allt, hopp slocknat. Utom en liten liten liten strimma som är omöjlig att radera. Och det är den strimman som hela tiden drar en två steg tillbaka när man gått ett framåt. Idag drar vi täcket över huvudet och återgår till drömmar om pojkar och sommarnätter och undrar om kärlek är för dom starka som vågar och chansar eller för dom som är svaga och helt enkelt inte kan stå emot.

"Och jag kan inte skilja på om jag vill vinna dig
Och kan inte skilja på om jag vill vara med dig
Och jag kan inte skilja på om jag vill bli av med dig
Och jag kan inte skilja på om jag vill skada dig"