.

Jag vet inte vad som hänt med mig. Jag lyssnar på Melissa Horn som besatt, sitter uppe hela nätterna och läser kärlekstexter, stirrar, tänker. Det är inte alls likt mig. Annorlunda tankar svävar omkring innuti mig, inte dom gamla vanliga tjock-tankarna och sånt där. Jag tänker på att det finns ungefär 6 miljarder människor på jorden och att jag är en av dom. Så liten och obetydlig ur ett stort perspektiv. Och detta känns nästan för kliché för att få skrivas. Så tramsigt. Självklart kommer jag också hitta någon ny som kommer få mig att dö av pirr och fjärilsvirrvarr i magen. Men sen tänker jag att det finns inget som garanterar det, bara en sak som folk säger åt en för att man inte ska ge upp och dö totalt. För man går redan på autopilot och då behöver man lite bränsle då och då så man inte stannar upp och dör. När jag är 20 år och tittar tillbaka på två år gamla inlägg kommer det synas så tydligt hur jag mådde när jag var 18 år och sorgsen och olyckligt kär igen. Men även om det gör så ont att jag inte kan andas vissa stunder, och även om min dagbok redan är helt söndergråten och nerkladdad. Så inser jag att detta inte är ett skit i jämförelse med hur det kan bli. Hur det kommer bli någon gång. För kärlek kommer alltid, oavsett vad ni säger, sluta olyckligt. Antingen dör man ifrån varandra, eller så lämnar man varandra.
Och nu börjar snart min rättskunskap. Så vi hörs.