.

Oftast drabbas bara de människorna som allra mest hade behövt lycklig kärlek. Det är här jag slutar tro på Gud, för varför skulle Gud kunna ha hjärta att låta så många i denna världen ha så ont? Det finns inget ytligt sår eller skada i världen som kan mäta sig med det såret som hjärtat får när det genomborras av järnpålen. Ingen smärta är lik den hejdlöst brännande svidande skrapande rivande känslan som finns innuti en tjugofyra timmar om dygnet. Varje millisekund, minut, timme finns denna känslan med dig. Ungefär så känns det att vara kär i någon som inte är kär i dig.

Och när man tror att det verkligen inte kan bli värre, och när man tror att det verkligen inte kan göra ondare.. För hur skulle det möjligtvis kunna gå att toppa den här oändligt långa utdragna smärta som pågår inombords varje dag? Ja då får man reda på den där andra tjejen. Tjejen som antagligen har mycket finare leende, skrattar charmigare, är smalare, snyggare. När man får reda på den ”tjejen”, som egentligen inte förtjänar att kallas tjej. När man får reda på henne, då är det som att alla smärtor som stormat i ens själ tiodubblas. Och ögonen är redan uttorkade av all gråt. Så det går inte mer. Men det är som tusen knytnävsslag i solar plexus, tusen knytnävsslag på näsbenet, tusen sparkar mot smalbenen. Och då undrar man igen om Gud verkligen finns, för om han gör det så måste han vara sadist.