.

Jag är inte tjejen som blir upphånglad vid gatuhörnet. Eller jag ljög nu. Kanske är jag tjejen som bli upphånglad vid gatuhörnen. Ibland undrar jag hur långt tid det tar innan ditt ansikte bleknar, det var ett tag sen nu, och jag tycker att du borde lämna mina drömmar. Iallafall lite då och då. 

Jag tänkte en gång att detta skulle bli vändpunkten. Eller jag ska berätta en hemlighet, jag tänker så hela tiden. 

I mina drömmar slutar jag aldrig springa. Ibland springer du ikapp mig och då vaknar jag. 

I tusen år har jag väntat på att få leva och (på heder och samvete) det skrämmer mig när jag tänker att döden är en del av livet. Jag ligger och stirrar upp i taket men det spelar ingen roll hur länge, inte ens tusen år, taket är fortfarande vitt och jag är fortfarande 17 år och står mellan livet och en drömvärld. 

Idag står jag framför spegeln (som förövrigt bara är till för att gråtas framför) och tänker att om jag trycker fingret mot avtryckaren... Jag hade aldrig vågat. Jag är 17 år. Mitt hår är stripigt och ärligt talat jag har inte ätit ordentligt sen julafton.