.

Det känns ungefär som att någon tar stryptag om hjärtat och luftstrupen och injicerar arsenik i blodomloppet, i varenda liten ven och artär. Som att sakta men säkert frätas sönder och vittra bort. Inifrån. Och att sommaren är slut nu- ja det känns ungefär som att tvingas leva i all evighet medans allt annat dör. Som att jag står utanför livscykeln, kretsloppet, världen. Att tänka på hur fint allt var, hur fint det var, hur fint det kändes-det känns inte mer. Det känns livlöst och grått och härmed avslutar jag inlägget och startar en hemsk period. En period som jag knappt kommer överleva. Jag kommer gå på autopilot och se absolut ingen mening med någonting och mina skratt kommer inte komma inifrån och mina leenden kommer inte vara riktigt helhjärtade.