Det känns som om jag hela tiden försöker vara det andra vill att jag ska vara. Jag vill hela tiden vara något som ska passa dig. Hela tiden försöka sträva efter att vara perfektion. Perfektion ur din synvinkel.
Att inte duga, är den värsta känslan som finns. Varför utsätter jag mig för det då?
Varför strävar jag efter att vara den blonda, blåögda tjejen med stora bröst och skyhögt självförtroende? Varför vill jag vara så? Jag förstår inte, för att det finns inte en enda millimeter inom mig som är den här tjejen. Jag tycker egentligen inte ens att det är snyggt. Fjortistjejen med blonderat hår är ju skitful egentligen. Det är tjejen som jag vänder mig om för på stan och hulkar åt.
Varför kan jaag inte vara nöjd med det jag ser i spegeln? Varför kan jag inte acceptera läget och inse att det inte finns något att göra. Varför kan ingen förstå hur det känns, att inte kunna älska sin kropp och vara stolt över den?
Varför tror alla att man bara är en egocentrisk sympatisökande bortskämd unge.
Jag vill kunna vakna på morgonen, och kunna se mig i spegeln och gilla det jag ser. Inte bry mig om den formlösa kropp som möter mig, inte bry mig om de minimala brösten som faktistk existerar, tro det eller ej. Inte bry mig om att jag har kort brunt hår, och inte långt blond böljande hår.
Jag begär inte mycket. Det enda jag begär är att jag ska kunna älska mig själv och den kropp jag lever i. Det enda jag vill är att kunna gå rakryggad och vara stolt över mig själv.
Fan, varför vill jag då vara som du vill att jag ska vara? Varför vill jag vara perfektion för dig? Varför vill jag bara duga i dina ögon, trots att det bryter ner mitt verkliga jag.
Fan.
