.

Med musik. närmare bestämt Bob. 

Då mår jag som bäst. 

Musiken fyller ut ensamheten i rummet. Plötsligt är man inte alls så ensam i sitt mörka lilla rum. Allting blir så mycket tryggare med musiken. Det är en härlig känsla, när musiken tränger bort allt tomrum man har inom sig. Ja, det är en härlig känsla. 

Jag lovade ju er innan om en liten kärleksförklaring eller vad man ska kalla det. Det är till en speciell vän. Vi kan kalla personen x tillsvidare. En vän jag kanske egentligen inte känt så länge, fast det känns ändå som om jag känt x i tusen år. Tänker man efter så känner jag nog x inte alls. Som en främling, fast lite mer som en bekant främling. Kan man säga så? Bekant främling. Jag kan säga det iallafall. X är så mystisk på något sätt. Om man tittar i x's ögon så kan man inte se slutet. Det är som två djupa brunnar. Två fina men ändå läskiga önskebrunnar. Jag vet inte vart jag fick önskebrunnar ifrån, men jag tycker om det, så det passar ju faktiskt utmärkt. 

Det går faktiskt inte att förstå sig på x riktigt. Det är typ omöjligt. Det sista lagret går inte att bryta sig igenom, fast ioförsig. Det kanske är meningen. 

Ibland, i x's närvaro känner jag mig så sjukt liten. Så jävla liten, jag behöver använda lite grova ord och lätta på stämningen. Det är ju inget begravningstal...Hursomhelst. Jag känner mig som ett litet barn med sin världsvana mamma. Så mycket saker som måste röra sig därinne i det maskineriet.. Herrregud jag blir trött av att tänka på det. 

Vilken underbar vän hon är.... och snygg som få. Nu skiter jag i detta, hoppas du har det underbart i Grekland Casandra.... Känn dig träffad. 

Hasse Special <3