138
Hej..
Känner mig nästan lite skyldig att jag sitter här och skriver. Men det är så jag bearbetar min smärta och sorg.
Genom att skriva av mig. Sen om ni väljer att läsa eller gå vidare, det skiter jag fullständigt i.
Det som hände idag, i skolan, är ofattbart. Det fanns inte i min lilla värld. Det fanns inte i min skyddade bubbla som jag lever i.
Som alla andra dagar gick jag och Izabell till skolan. Hon kom och hämtade mig precis som vanligt. Vi svängde in på den lilla gatan till skolan, parkerade hennes cykel. Izabell's cykel alltså. Såg en massa utryckningsfordon, en brandbil och nån ambulans.
Log och tänkte att det kanske börjat brinna? Isåfall skulle vi garanterat få slippa teoriprovet vi skulle ha. Skrattandes öppnar vi dörren till vår mysiga, personliga och hemtrevliga skola. Tystnaden slår emot en, som att gå in i en vägg.
- XX har svimmat, han satt och pratade med några kompisar och trillade ihop. De var tvungna och göra HLR på honom. Han fick åka ambulans.
Hur reagerar man på en sådan sak? Man vet inte hur. Men man tänkte inte mer på det. För han är ju bara 16 år och fullt frisk. Så, vi fortsatte dagen.
Provet gick ganska bra, mineralerna och fetterna hade tydligen fastnat innanför pannbenet, eller så har jag fotografiskt minne. Jag klarade det ganska bra, och vi begav oss ut för att äta. Lunchen bestog av grönsakspaj. Smarrigt.. =)
Vi kom tillbaka till skolan och alla samlades i ett av våra klassrum. Alla lärarna var där, plus några jag inte sett tidigare. Rektorn steg fram, och harklade sig. Berättade om incidenten som hänt. Infomerade oss, nyfikna tonåringar. Hon var lugn och sansad, och berättade att de inte visste varför han svimmade.
Men så brast hennes röst, och hon blev darrig. -Tyvärr... Sebastian klarade det inte. Han gick bort på sjukhuset.
Ett slag i magen. Ett slag på någon som redan ligger ner. Då förstog jag vem de "okända lärarna" var. De var kristeamet. . .
Det är så ofattbart. Så sjukt.
Han var sexton år, han var lika gammal som jag. Han hade syskon precis som jag. Och föräldrar som älskade honom över allt annat, precis som jag. Han var en mönster-elev, och alltid duktig i skolan. Han var snäll mot alla och hade nog inte gjort någon illa, överhuvudtaget.
Jag ska inte sitta här och låtsas att jag känner honom, för det gjorde jag inte. Men, trots allt. han var en kille på min skola, min lilla skola på 60 elever, där "alla-känner-alla". Det är sinnesjukt. Så orättvist. Så frutansvärt orättvist.
Det finns inga ord som kan förklara det som hänt. Jag lider med hans familj, och hans nära och kära. Det är värst för dem som blir kvarlämnade på jorden.
Killen var helt frisk, och han var 16 år. Hade HELA livet framför sig. Livet är så orättvist.
Det är vid sådana här tillfällen som man förstår hur mycket man ska uppskatta livet. Hur mycket det är värt. För det hade lika gärna kunnat vara du eller jag.
Vila i frid Sebastian.
/amanda
Känner mig nästan lite skyldig att jag sitter här och skriver. Men det är så jag bearbetar min smärta och sorg.
Genom att skriva av mig. Sen om ni väljer att läsa eller gå vidare, det skiter jag fullständigt i.
Det som hände idag, i skolan, är ofattbart. Det fanns inte i min lilla värld. Det fanns inte i min skyddade bubbla som jag lever i.
Som alla andra dagar gick jag och Izabell till skolan. Hon kom och hämtade mig precis som vanligt. Vi svängde in på den lilla gatan till skolan, parkerade hennes cykel. Izabell's cykel alltså. Såg en massa utryckningsfordon, en brandbil och nån ambulans.
Log och tänkte att det kanske börjat brinna? Isåfall skulle vi garanterat få slippa teoriprovet vi skulle ha. Skrattandes öppnar vi dörren till vår mysiga, personliga och hemtrevliga skola. Tystnaden slår emot en, som att gå in i en vägg.
- XX har svimmat, han satt och pratade med några kompisar och trillade ihop. De var tvungna och göra HLR på honom. Han fick åka ambulans.
Hur reagerar man på en sådan sak? Man vet inte hur. Men man tänkte inte mer på det. För han är ju bara 16 år och fullt frisk. Så, vi fortsatte dagen.
Provet gick ganska bra, mineralerna och fetterna hade tydligen fastnat innanför pannbenet, eller så har jag fotografiskt minne. Jag klarade det ganska bra, och vi begav oss ut för att äta. Lunchen bestog av grönsakspaj. Smarrigt.. =)
Vi kom tillbaka till skolan och alla samlades i ett av våra klassrum. Alla lärarna var där, plus några jag inte sett tidigare. Rektorn steg fram, och harklade sig. Berättade om incidenten som hänt. Infomerade oss, nyfikna tonåringar. Hon var lugn och sansad, och berättade att de inte visste varför han svimmade.
Men så brast hennes röst, och hon blev darrig. -Tyvärr... Sebastian klarade det inte. Han gick bort på sjukhuset.
Ett slag i magen. Ett slag på någon som redan ligger ner. Då förstog jag vem de "okända lärarna" var. De var kristeamet. . .
Det är så ofattbart. Så sjukt.
Han var sexton år, han var lika gammal som jag. Han hade syskon precis som jag. Och föräldrar som älskade honom över allt annat, precis som jag. Han var en mönster-elev, och alltid duktig i skolan. Han var snäll mot alla och hade nog inte gjort någon illa, överhuvudtaget.
Jag ska inte sitta här och låtsas att jag känner honom, för det gjorde jag inte. Men, trots allt. han var en kille på min skola, min lilla skola på 60 elever, där "alla-känner-alla". Det är sinnesjukt. Så orättvist. Så frutansvärt orättvist.
Det finns inga ord som kan förklara det som hänt. Jag lider med hans familj, och hans nära och kära. Det är värst för dem som blir kvarlämnade på jorden.
Killen var helt frisk, och han var 16 år. Hade HELA livet framför sig. Livet är så orättvist.
Det är vid sådana här tillfällen som man förstår hur mycket man ska uppskatta livet. Hur mycket det är värt. För det hade lika gärna kunnat vara du eller jag.
Vila i frid Sebastian.
/amanda
Postat av: Pernilla
SHIIT läskigt asså , men asså ramlade han bara ihop och dog, de va verkligen synd om honom bara 16 år :(
Postat av: Liv
Gumman, gud va hemskt! jag förstår precis hur du känner det!! Hoppas du inte tynger ner dig förmycket på grund av det här, det är riktigt hemskt. Vet inte vad jag ska skriva...:(
