127
hej, kör ett snabbis-inlägg. Har precis stoppat i mig alla piller och örondroppar och hela middevitten. Känns som om hjärnsubstansen sakta rinner ut längsmed hörselgången, och sipprar ner från min kind. Droppar ner på min vita soffa. Lämnar en gul fläck efter sig.
Spenderade kvällen uppe hos grannen, en vuxentillställning, men som alltid så tycker jag faktiskt om det. Livserfarna individer som snackar om ditt och datt. Jag sitter med i ett hörn och ser lidande ut. Nickar lite då och då, och skrattar när det passar sig. Deras barn, och mina syskon leker typ alltid med varandra. Vi är egentligen lite som en jättefamilj, fast ändå inte. Men iallafall, där uppe, på 5:e våningen alltså, har de små liven härjat hela kvällen. Vid tiotiden försvann pappa och syskonen ner till bottenvåning och däckade. Jag vet inte om det stavas med e eller ä så det får bli som det blir. Nu är klockan halv två och jag sitter och bloggar, medans jag väntar på att örondropparna ska sjunka in om man säger. Så jag slipper ligga med huvudet vågrätt. Det plingar på dörren. Mamma och jag kollar förvirrat på varandra. Vem fan ringer på dörren halv två?! Kollar ut genom kikhålet och förbereder mig en wacko, förvirrad typ som inte hör hemma hos oss överhuvudtaget. Vad ser jag?
En liten halvfigur i lila "balklänning" som hoppar och studsar ute i trappan. Öppnar dörren på glänt och där står min 5åriga syster. Hej Amanda, jag har bara varit och kollat på film hos xxx. Öhmm. jaha?! okej. trevligt.
-Ska du kanske gå och sova nu då? Nehedå. Jag vill inte sova, säger hon. Pigg som en lärka. Halv två på natten.
Små barn. Dom har ännu inte lärt sig att uppskatta de små sakerna här i livet. Exempelvis sömn.
Funderade lite på varför jag egentligen bloggar. Kom inte fram till något speciellt svar. Men kanske för att lätta sitt hjärta och lägga över tyngden man som sextonåring har på sina axlar på något annat. Kanske för att ha något att blicka tillbaka till om några år.
Vad jag vill att ni läsare ska ha klart för er är att jag skriver det som finns i hjärtat för stunden. Och låter fingrarna styra. Jag sitter inte upp länge och skriver kladdar och renskriver mina inlägg. För vad tjänar det till? Jag skriver trots allt för min egen skull. Sen får ni som utomstående individer läsa mina inlägg. Välkommen till min värld. Med respektion för eventuella svordomar, och stavvfel. Kan man ens säga respektion?! Jaja, jag vet att ni förstår vad jag menar. Eller hoppas det.
Nu har örondropparna lagt sig tillrätta och det ska även jag göra.
Godnatt på er alla därute.
Pussar från Amanda
Spenderade kvällen uppe hos grannen, en vuxentillställning, men som alltid så tycker jag faktiskt om det. Livserfarna individer som snackar om ditt och datt. Jag sitter med i ett hörn och ser lidande ut. Nickar lite då och då, och skrattar när det passar sig. Deras barn, och mina syskon leker typ alltid med varandra. Vi är egentligen lite som en jättefamilj, fast ändå inte. Men iallafall, där uppe, på 5:e våningen alltså, har de små liven härjat hela kvällen. Vid tiotiden försvann pappa och syskonen ner till bottenvåning och däckade. Jag vet inte om det stavas med e eller ä så det får bli som det blir. Nu är klockan halv två och jag sitter och bloggar, medans jag väntar på att örondropparna ska sjunka in om man säger. Så jag slipper ligga med huvudet vågrätt. Det plingar på dörren. Mamma och jag kollar förvirrat på varandra. Vem fan ringer på dörren halv två?! Kollar ut genom kikhålet och förbereder mig en wacko, förvirrad typ som inte hör hemma hos oss överhuvudtaget. Vad ser jag?
En liten halvfigur i lila "balklänning" som hoppar och studsar ute i trappan. Öppnar dörren på glänt och där står min 5åriga syster. Hej Amanda, jag har bara varit och kollat på film hos xxx. Öhmm. jaha?! okej. trevligt.
-Ska du kanske gå och sova nu då? Nehedå. Jag vill inte sova, säger hon. Pigg som en lärka. Halv två på natten.
Små barn. Dom har ännu inte lärt sig att uppskatta de små sakerna här i livet. Exempelvis sömn.
Funderade lite på varför jag egentligen bloggar. Kom inte fram till något speciellt svar. Men kanske för att lätta sitt hjärta och lägga över tyngden man som sextonåring har på sina axlar på något annat. Kanske för att ha något att blicka tillbaka till om några år.
Vad jag vill att ni läsare ska ha klart för er är att jag skriver det som finns i hjärtat för stunden. Och låter fingrarna styra. Jag sitter inte upp länge och skriver kladdar och renskriver mina inlägg. För vad tjänar det till? Jag skriver trots allt för min egen skull. Sen får ni som utomstående individer läsa mina inlägg. Välkommen till min värld. Med respektion för eventuella svordomar, och stavvfel. Kan man ens säga respektion?! Jaja, jag vet att ni förstår vad jag menar. Eller hoppas det.
Nu har örondropparna lagt sig tillrätta och det ska även jag göra.
Godnatt på er alla därute.
Pussar från Amanda
