224
Jag är inte så bra på sånna här känsloladdade saker.
Jag skulle vilja tillägna det här inlägget en speciell person. En person som alltid finns bakom mig, oavsett vad som händer... (och fötter). En person som ständigt gör sitt yttersta för att göra mig glad, och lycklig. En person som funnits för mig så länge jag kan minnas.
En person jag värdesätter högre än allt annat på jorden.
Den här personer hjälper mig upp om jag mår dåligt, och får mig att må ännu bättre, om jag redan gör det.
Jag brukar inte tänka så här, inte så här djupt. Oftast går jag och tjurar och är arg på henne. Och gnäller på varenda sak hon gör fel. Och hackar. Jag beter mig som en liten djävulsunge egentligen, och behandlar henne som skit ofta.
Trots det, så fortsätter hon lägga ner hela sin tid och ork på att få det så bra som möjligt för mig.
Även om hon har sina PMS-perioder, och även om hon är totalt hjärndöd, senil och korkad så är det hon som fått mig att bli den jag är idag.
Hon har hjälpt mig att bygga den grund jag står på. Och nu vet jag, att ingen hade kunnat bygga den bättre än henne.
Det jag gör för att tacka henne, är att vara en gnällig, jobbig och lat hormonstinn tonåring. Jag klagar på det hon gör, jag blir arg för att hon kommer in på mitt rum och säger "jag älskar dig, amanda, glöm aldrig det", jag blir arg för att hon inte lagat den maten som jag va sugen på osv.
Jag gör med andra ord inte ett skit för att visa hur mycket hon egentligen betyder. Någonstans tror jag att hon redan vet, och att jag då inte behöver påminna henne.
Men är det någonting man inte ska göra, så är det att ta saker för givet. Ta aldrig något för givet.
Min livsglöd, förebild och idol är min mamma.
Jag älskar dig mamma. Av hela mitt hjärta.
Jag skulle vilja tillägna det här inlägget en speciell person. En person som alltid finns bakom mig, oavsett vad som händer... (och fötter). En person som ständigt gör sitt yttersta för att göra mig glad, och lycklig. En person som funnits för mig så länge jag kan minnas.
En person jag värdesätter högre än allt annat på jorden.
Den här personer hjälper mig upp om jag mår dåligt, och får mig att må ännu bättre, om jag redan gör det.
Jag brukar inte tänka så här, inte så här djupt. Oftast går jag och tjurar och är arg på henne. Och gnäller på varenda sak hon gör fel. Och hackar. Jag beter mig som en liten djävulsunge egentligen, och behandlar henne som skit ofta.
Trots det, så fortsätter hon lägga ner hela sin tid och ork på att få det så bra som möjligt för mig.
Även om hon har sina PMS-perioder, och även om hon är totalt hjärndöd, senil och korkad så är det hon som fått mig att bli den jag är idag.
Hon har hjälpt mig att bygga den grund jag står på. Och nu vet jag, att ingen hade kunnat bygga den bättre än henne.
Det jag gör för att tacka henne, är att vara en gnällig, jobbig och lat hormonstinn tonåring. Jag klagar på det hon gör, jag blir arg för att hon kommer in på mitt rum och säger "jag älskar dig, amanda, glöm aldrig det", jag blir arg för att hon inte lagat den maten som jag va sugen på osv.
Jag gör med andra ord inte ett skit för att visa hur mycket hon egentligen betyder. Någonstans tror jag att hon redan vet, och att jag då inte behöver påminna henne.
Men är det någonting man inte ska göra, så är det att ta saker för givet. Ta aldrig något för givet.
Min livsglöd, förebild och idol är min mamma.
Jag älskar dig mamma. Av hela mitt hjärta.
Utan dig är jag inget.
(men jag blir arg på dig när du är jobbig och klagar)
