.

Idag känner jag lite för att skriva av mig, hoppas bara inte allt raderas som sist. Då skriver jag aldrig mer igen.

Har tänkt på hur mycket man faktiskt klankar ner på sig själv hela tiden. Så fort man går upp ur sängen och ser sig själv i speglen ger man sig själv en kommentar likt: " Fyfan vad jag ser ut, vilken kass hårdag jag har idag". Alla är nog så tror jag. Mer eller mindre. Det är ju helt sorgligt om man tänker efter. För man är verkligen grymt elak mot sig själv, eller ja, jag kan bara prata för mig själv men.... 

  Ett exempel är nu på våren när man ska börja ut och leta bikini inför badsäsongen. Jag hatar bikinisäsongen, och jag hatar att visa upp min kropp inför allmänheten bara sådär. Att blotta sig, och visa sig själv in på bara skinnet. 

Redan i provrummet börjar man hacka. För lite kurvor där, för mycket kurvor där. För små bröst där, och för tjocka lår där. Och magen är inte sådär platt som den " ska vara".  Jag vet att de flesta iallafall tjejer, känner igen sig. För visst är det så? 

Om man bara kunde  acceptera sig själv, och lära sig att tycka om det man ser. Ja, det hade varit så himlans skönt. 

Jag försöker iallafall nå dit, och jobbar på med mina snälla kommentarer åt mig själv. Fast, såklart, komplimanger fastnar inte lika lätt som nervärderande kommentarer. Varför är det så? 

När man får en komplimang skakar man helst av sig den, istället för att riktigt suga in den och låta självförtroendet få ett litet uppsving.  Dåligt, jag ska iallafall bli bättre på den fronten.

Och nästa grej, som jag tänker på in princip 24/7, det är kärlek. Jag förstår inte hur man kan ha så mycket otur i kärlek. 

När man går på stan påminns jag ständigt om hur mysigt det hade varit om man bara hade någon att dela sitt oviktiga tonårsliv med. Exakt överallt ser man en massa lyckliga, gulliga och nykära par som är ute och går i hand i hand i vårsolen.  Jag vet inte riktigt om jag bara är på fel plats vid fel tillfälle eller vad frågan är. För snart blir jag seriöst orolig. 

  Det värsta är bara, att när jag sen tänker ett steg längre, så vet jag inte om jag vill tillhöra någon, och vara ägd av någon. Att inte kunna göra som man vill på uteställen, osv. Att man liksom är fast vid en person. 

Så nu vet jag varken ut eller in. 

Fast jag tror nog ändå att jag vill ha ett förhållande. 

Men saken är att om jag nu bestämmer mig för att jag vill hitta någon, så vill jag göra det nu. I denna sekund. Jag orkar ju inte gå och vänta flera år på att jag ska hitta någon. 

Ohr, fyfan vad jag hatar att kärlek är så svårt. 

nu ska jag äta lite, sen borde jag nog sova.

byes/ amanda